Kalendarium

Kalendarium

Kallelse till årsmöte
Söndag 14 februari kl. 16.00 på Zoom


Kära Hambaazi-medlemmar,

Det här är kanske det mest personliga jag har skrivit till er. Som ni redan här märker skriver jag i jag-
form och inte som jag oftast gör, i Vi-form. Så här ligger det till. 2020 har varit ett svårt år för oss alla.

För Hambaazis del har det inneburit inställda evenemang, uteblivna samarbeten och något av en
identitetskris om vad vi är och vill vara för en föreningen. Det kommer en tid i varje förening, varje
projekt, när svåra beslut måste tas. Och den tiden har kommit.


När jag och Kimia tog de första initiativen till det som kom att bli Hambaazi 2016 var tanken inte att
driva ett företag, utan att skapa en plattform där vi föräldrar gemensamt kan genomföra aktiviteter.
Vår vision var att den som kan nån konstform ska engagera sig i det, skogsmullen ta ut barnen på
hajk och den som gillar idrott hålla i barngympa på persiska, att nån av alla dessa IT-människor skulle
ta sig an hemsidan och för all del, nån som gillar siffror sköta bokföringen. Riktigt så har det ju inte
blivit. Istället har jag varit ordförande, sekreterare, kassör, volontärutbildare, hemsideansvarig,
mailansvarig och ansvarig för de flesta aktiviteter i fält som jag saknar erfarenhet i. Ibland har det
tagit mer tid än mitt heltidsjobb. Jag har vädjat i fyra år om avlastning, hela tiden hoppats att runt
nästa hörn ska det ske, men det har inte hänt. Folk dyker upp med entusiassm och lovar att de ska
göra saker, men kommer på att de har barn, att de måste prioritera jobbet, att de inte hinner, vet
hur man gör eller känner för det längre. Folk hör av sig och vill använda Hambaazi som plattform för
att marknadsföra sitt instagramkonto, sin läxhjälpstjänst, sin matte-app. I början var jag öppen för
allt. Det som har hänt nu är jag inte är öppen för något längre, och det är inte den person jag vill
vara.


Missförstå mig inte. Jag är inte utbränd och inte heller bitter. Jag älskar Hambaazi och alla fina
minnen som min familj har fått, alla underbara familjer som har blivit våra vänner. Men jag har varit
föreningsaktiv sedan jag var 12 och jag kan se att det här inte kommer att fungera. Jag såg det redan
första året. Sedan dess har jag förutom att tjata på er också tjatat på kommunens kulturförvaltning,
socialtförvaltning, idrottsförvaltning, myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och
diverse andra aktörer som borde stödja Hambaazi ekonomiskt. För hade vi haft pengar hade jag
kunnat anlita nån att göra vissa uppgifter. Men kulturförvaltning ger oss bara pengar om vi
samarbetar med ”etablerade aktörer som arbetar professionelt inom sitt fält”, typ som när vi bjöd in
en massa stjärnor till vår Yalda-fest. De ger oss inte pengar för att göra Hambaazis grejer.
Kulturaktiviteter på persiska anses inte vara öppet för ”alla barn” vilket är ett kriterium.
Socialförvaltningen ger oss inte pengar för att gruppen ”persisktalande” inte är att betrakta som en
socialt utsatt grupp. Idrottsförvaltningen stöttar bara verksamhet för barn i skolåldern och då ska det
inte vara modersmålsundervisning. MUCF kräver att vi ska ha tre lokalföreningar i tre olika län och
utöver bidraget för ”etniska föreningar”, som vi inte kan få, tycker de inte att vi passar in på deras
andra bidrag.


Jag hade hoppats att kommunen skulle omfamna det här genialiska konceptet och starta upp en
flerspråkig öppen förskola där Hambaazi har aktiviteter ena dagen, en spansk motsvarighet nästa, en
arabisk nästa och så vidare. En plats där föräldrar kan få råd från logopeder som är experter på
flerspråkighet och där grupper för föräldralediga kan fokusera på de erfarenheter som är specifika
för oss som talar olika språk, som har ursprung i olika länder och rasifieras på grund av det. De flesta
öppna förskolorna har inte ens svarat på tilltal och de som har svarat har inte velat samarbeta med
oss. Erfarenheterna som vi är många att ha gemensamt, avsaknaden av ett community,
mellanförskap, frågor om språk och tillhörighet, verkar inte vara ett problem som svenska
institutioner kan se eller förstå. Tyvärr hjälper det inte att det sitter en del ”väletablerade” iranier på
olika positioner och förstärker det här motståndet. Till dem vill jag bara säga tack för att ni tagit er
tid att överhuvudtaget tänka på Hambaazi och tack tack tack för att ni under era 30-40-år i Sverige
inte har lyckats etablera en mötesplats för oss, för den hade förmodligen varit alldeles fruktansvärd.


Trots allt det här har jag velat fortsätta, för jag vet att Hambaazi behövs. Mina barn älskar våra
träffar. De pratar om andra barn som de har lärt känna där. En del har varit hemma hos oss och
klappat katten. En del har bjudit hem oss på ghorme sabzi. En del har blivit vänner för livet. Jag är
stolt över att vi tillsammans har skapat en så fin miljö där barn har kunnat växa och känna på det
persiska språket på sina egna villkor. Där det här med att vara nån slags iranier kan kännas positivt.
Vi har skapat sånger, teater, sagor och allt det kommer finnas kvar. Jag är oerhört tacksam över
varenda en av er som skickar hjärtan och smileys till mig på sociala medier och ännu mer till er som
trots att vi inte känner varandra, helt spontant har bidragit till allt detta. Parisa som har räddat
sångstunderna (för jag kan ju inte sjunga – jag vill bara att barnen ska ha kul!), Max som gjorde den
första loggan, Namdar som är bättre än mig på att dela våra inlägg, Atefeh som gjorde världens
finaste fiskdamm till yalda, alla som har passerat genom styrelsen, alla som hjälpt till med festerna
och många många fler. Utan er hade det här brevet kommit redan 2017.
Vi har hjälpts åt, men ibland räcker det ändå inte längre än till en viss punkt. Så med det sagt föreslår jag inför årsmötet 2021 att föreningen Hambaazi ska läggas ner. Jag har gjort allt jag har kunnat och jag kommer inte kunna göra mer i föreningens regi. I egenskap av khale Baharan kommer jag gärna till bibliotek och håller i sång- och sagostunder, men förutsatt att jag slipper apparaten som en förening innebär. Jag hoppas att ni stöttar mig i det och röstar för mitt förslag på årsmötet.


Massor med kärlek,
Baharan Kazemi